”Jag har fortfarande ont” : Förkroppsligade erfarenheter av smärta och vård vid förlossningsskador

This thesis explores embodied experiences of (physical and social) pain when seeking healthcare for birth injuries. This includes seeking to understand how gender, sexuality and normality can be constructed through health care for birth injuries, as well as how people with birth injuries are oriented by their pain towards getting health care. The theoretical framework is feminist phenomenological, while also incorporating the perspective of phenomenology and medicine, in order to analyze how the embodied experience of pain is conditioned by normative and cultural dimensions that structure different bodies in different ways. Different ways of understanding the emotional and sensory orientations of pain, both social and physical, are also theoretically informing the analysis. Through qualitative interviews with ten people who have been injured while giving birth within the last ten years, results show that the informants become disoriented when hearing from doctors and midwifes that their perineum, despite their experience of pain, is well. They are also disoriented when their injuries are acknowledged, but deemed untreatable. They can find their pain hard to describe, and experiences of feeling diminished difficult to react against. The embodied experience of seeking health care for birth pain can include feeling both confirmed as well as ignored in one’s injury, depending on what health care professional they happen to meet. I conclude that the frustration of seeking but not feeling like they are receiving health care for their birth injuries results in a breaking point where the patients go against feelings of shame, and (re)orient themselves towards health care by transforming into strong-willed, stubborn and un-ashamed subjects that in one way or another demand treatment and respect.Populärvetenskaplig sammanfattning Hur är det att drabbas av en förlossningsskada? Vad är det som gör ont, och hur är det att söka vård för smärtan? I denna studie undersöks erfarenheten av att söka och få vård för förlossningsskador. Tio personer delar genom kvalitativ intervju med sig av sina upplevelser av att försöka få hjälp med sina förlossningsskador och den smärta som de åsamkat. I fokus är den kroppsliga erfarenheten. Studien ställer frågor om hur smärta, fysisk men även social i form av känslan skam, förkroppsligas i möten med medicinsk personal. Genom en feministisk fenomenologisk utgångspunkt ämnar uppsatsen både undersöka den roll som normer om kön och sexualitet spelar i möten mellan patienter och vårdgivare, men också belysa hur svårt det är att separera på kroppsliga och sociala erfarenheter. Hur orienteras den förlossningsskadade gentemot vården i sina försök att dämpa smärtan och läka skadan? Genom min tolkande analys av de förlossningsskadades erfarenheter läser jag hur de bär på erfarenheter av att känna sig förvirrade och desorienterade av flera orsaker, dels för att vissa lever med skador för vilka det ännu inte finns hjälp, det vill säga permanenta skador, medan andra förvirras av att höra från vården att deras bäckenbotten ser bra ut, trots att de fortfarande har ont. En del bär på erfarenheter av att uppmanas ha penetrerande sex genom smärtan, andra att leva med smärtan fram tills att de är färdiga med att skaffa barn. Många bär på erfarenheter av att känna sig hämmade från att säga ifrån när de kände sig illa behandlade, eller att våga kräva bättre vård när de känner sig undanskuffade. Förr eller senare tenderar de informanter som känner sig undanskuffade att, med olika strategier, ta plats och kräva vård för sin smärta. Jag tolkar det som att dessa personer når en smärtpunkt där det blir jobbigare att leva sin smärta än att uppleva sig vara till besvär. Den förkroppsligade erfarenheten av smärta, både fysisk och social i form av att känna skam, orienterar dem mot vården med uppsåtlighet. De oroar sig inte längre över att uppfattas som jobbiga. Andra informanter upplever till slut att de träffar läkare eller barnmorskor som ser och bekräftar deras smärta, vilket stärker dem i deras självkänsla och i deras uppfattning att skadan och smärtan är ett problem för vilket de behöver vård. Studien landar därmed i slutsatsen att den förkroppsligade erfarenheten av fysisk och social smärta, samt den förkroppsligade erfarenheten av att känna sig sedd i denna smärta, leder till en brytpunkt som orienterar de förlossningsskadade mot vårdande behandling, och därmed även mot ett stärkt subjektskap